Det finns en föreställning bland inte minst politiker att som sjuk så är livet enkelt och som frisk är livet svårt. Som frisk är allt så jobbigt. Som sjuk är man bara hemma och slappar.

 

Det är något som sällan diskuteras. Det beror antagligen, vilket man nog kan vara ganska säker på, att sjuka personer inte vill berätta som sin vardag. Man vill inte att någon ska få reda på hur det är att inte orka med livet.

 

Det verkar som att politiker vill att man som utsatt ska få känna en smak av helvetet. Har du blivit sjuk så ska du straffas. När man väl har gett upp det här livet så kommer man inte längre att straffas. Om det finns ett helvete efter döden kommer mängder av de här personerna som står bakom den här politiken att få möta något riktigt hemskt.

 

För varje dag som går, hur dåligt jag än mår, kämpar jag med att komma ur det här. Jag försöker hela dagarna att försöka hitta vägar att klara livet bättre. Under de senaste åren har det här blivit långt svårare när man inte bara ska försöka klara livet utan man ska också leva med insikten att stödet kommer att dras in. Datumet är spikat. Då dras stödet in och det oavsett hur man mår. Då ska det slås fast att man kommer att vara sjuk för all framtid. Något jag vägrar att acceptera. Om jag idag visste att livet kommer att se ut så här för all framtid skulle jag inte för en sekund orka leva en dag till. Jag skulle avstå. Jag skulle ringa till myndigheter och politiker och även till polisen och be dem komma hit och skjuta mig. Att ta ifrån en hoppet att en dag bli bättre är helt och hållet idiotiskt. Jag måste alltid ha hoppet om att det en dag kan bli bättre om än inte helt bra. Men vad händer då - stödet dras in och om jag fått stöd så dras det in då. Och då rasar självklart allt totalt. De här reglerna har inte ett mänskligt perspektiv. Att vara jagad av ständiga omprövningar av stöd är knappast bättre det heller. Det enda den här regeringen har gjort rätt är att de som klarar ett arbete bara på 25% slipper få sin ersättning omprövad. Det är den gruppen som kommer att klara det här som bäst och det ironiska är att det är de som faktiskt klarar sin försörjning i alla fall delvis när de som inte klarar det ska utsättas för ett ständigt ifrågasättande och en stress som aldrig avtar. 

 

Det finns inget mänskligt perspektiv i det här. Inte någonstans. Att Fredrik Reinfeldt nonchalant bortförklarar att han ses som hjärtlös med att det inte finns några andra argument har han fel på varenda punkt. Argumenten är alla de som drabbas av den politik han driver.

 

Jag har sedan länge börjat planera hur jag ska ta livet av mig när de ska dra in stödet. Inte för att de drar in stödet utan för att stödet dras in oavsett hur situationen ser ut då. Det är inte heller  situationen som den ser ut då som de kommer att bedöma utan om hur det kommer att se ut för all framtid.

 

Jag vägrar att acceptera att jag är trasig i själen. Jag är dessvärre riktigt trasig. Något jag har vägrat att inse. Jag har vägrat att förstå. Jag har vägrat för att jag vill vara frisk.  Det är få som känner till hur jag egentligen mår eftersom jag inte pratar om det. Jag är inte en person som någon ska se på och tänka på som sjuk.  Jag skrev ett par avskedsbrev i vintras då jag den första prövningen skedde och ersättningen mycket väl kunnat dragits in. Då hade jag gjort mitt avslut med det här livet. 

 

Jag skriver inte det här för att det rör mig. Jag skriver det här för att det rör ett av alla dessa enskilda fall.


Visningar: 107

Gör ett inlägg på det här

Inlägg i den här diskussionen

Din berättelse om livet som sjuk berör och berör starkt. jag kan känna igen stora delar. Mycket håller ma som sjuk för sig själv. Personligen berättar jag om det som syns, den del av min sjukdom som är synlig genom att jag går illa och behöver "gånghjälpmedel" för det mesta rollator. Men få vet vad jag känner och ännu färre hur jag reagerade på det senaste läkarutlåtandet där det stod svart på vitt att alla möjligheter till rehabilitering och förbättring var uttömda. Den reahbilitering jag har idag syftar till att bibehålla min förmåga, inte att förbättra den. Min smärlindrande behandling med starka morfin och benzodiazepinpreparat kommer jag med all sannolikhet att få leva med. Det finns inget hopp om att kunna minska på den behandlingen.

 

Det som stod om mitt psykiska tillstånd var ungefär lika. Hoppaet till förbättring finns inte. MEN - på något vis ska jag klara av detta. Idag vet jag inte hur, men viljan att leva är så oändligt mycket starkare än lusten att dö för mig.

Min förhoppning är att detta läkarutlåtande åtminstone ska leda till att jag får stadigvarande sjukersättning. Får jag inte det - ja då vet jag inte hur jag ska tackla den situatonen.

 

Jag känner med dig C och hoppas verkligen att ingen tar ifrån dig ditt hopp. För hoppet för att vi orkar leva. Så jag önskar att du får ha ditt hopp kvar!

Att ta ifrån en person hoppet är i mina ögo misshandel....

vänliga hälsningar

P-L

I mina läkarutlåtanden står det också att det är livslångt. Jag kan bara inte acceptera det. Jag tycker det är helt sjukt att man ska sitta och se sitt liv vara helt förstört och där vården i stort sett bara kan stänga av en eftersom man ska ses som ett hopplöst fall. Det är så fel allt det här. Sjukersättning bör utgå efter lång tids sjukdom/handikapp/funktionsnedsättning som det gör i samtliga andra länder med sjukförsäkring. I Sverige är det här så genomsyrat av att de ska dra in ersättningar att det knappt finns tillstymmelsen av hänsyn för människor kvar. De har infört så pass hårda regler där det blir allt svårare att få stöd. Det leder bara till att man sitter och mår långt sämre av oron att de ska dra in ersättningen och förpassa en till socialen med risken att det blir för resten av livet. Vem orkar med en sådan framtid? Man kan ju inte göra som friska personer som har möjligheter att påverka sin situation. Om jag varit frisk skulle jag levt ett liv som mycket privilegierad. I Sverige kan majoriteten av friska personer leva mycket privilegierat. Jag brukar kolla på priser för tomter och såg går en tomt utanför en av Sveriges större städer som såldes för 95 000 kr (runt Stockholm kostar motsvarande tomt 20 ggr så mycket). Där kan man bo i stort sett gratis. Men inte om man är sjuk. Då klarar man inte det. Jag skulle dessutom - jag har tänkt på det här idag- jag skulle vägra ta emot ett jobbskatteavdrag som är finansierat genom att utsätta personer för vad den här regeringen ägnar sig åt. Om det inte går att avstå ifrån via deklarationen skulle jag varje månad skänka det avdraget till Kyrkan  och de som nu tvingats ta över stödet till utsatta. Jag kommer aldrig att ställa in mig på att jag aldrig kommer att klara mig utan stöd. Jag kan inte det.  Allt i mitt liv handlar om att klara mig utan stöd. Allt. Alla tankar handlar om det.

Jag sökte inte hjälp förrän det var total kris. Jag kämpade i 5-6 år med studier trots att jag mådde allt sämre. Jag sökte inte stöd. När allt rasar ihop då står man där med studieskulder på 100 000 kr och ingen SGI. Jag hade en SGI sedan tidigare som jag blev av med.

 

När psyket kraschar då kraschar allting. Allt rasar. Då påverkas hela livet. Allt omkring en och allt inom en. Det här vill man inte vara med om. Jag har vägrat att förstå men jag har med åren blivit allt mer medveten om hur trasig jag är i mig själv.Det är extremt svårt att hantera. Man vill vara hel och kunna ta leva ett liv på ens egna villkor. Det kan man inte när psyket inte håller ihop. Man kan inte ta semester eller ta ledigt eller sätta sig framför tvn och slappna av. Det enda man egentligen kan göra är att försöka få ner stressen och försöka ta vara på de ibland är det bara ögonblick då det kan kännas något bättre. Sedan ett par år fungerar det här inte. Stressen är svårare att hantera. Stressen över de krav man ställer på sig själv. Stressen över att ständigt kämpa med... det här är svårt att beskriva. När man kämpar med psyket då är det som att man kämpar mot något som har invaderat. På allt det här kommer en utmattning. Hela vardagen rasar samman. Man lever på gränsen till vad man klarar. Varje dag. Stressen stannar inte där. Stressen fortsätter med de allt högre krav som ställs från ett samhälle där man inte längre känner sig välkommen. Man är välkommen om man är frisk, annars ses man som en belastning. Det här går rakt in när man inte har ett psyke som ska fungera som skyddande. Är man redan nedbruten, då har man inte kraft att kämpa mot det här.


Ett alltid påkopplat stridsläge för att inte gå under. För att klara av att tackla de ytterligare påfrestningar som slår sönder livet ännu mer. Jag skulle långt hellre se att de kallar mig till en avrättning. Där de helt enkelt konstaterar att jag är en sådan belastning för samhället att de tänker göra processen kort. Om jag hade fått det beskedet skulle jag sväva på moln. Jag skulle vara mycket tacksam. Det första - jag behöver inte längre leva ett liv som från start har varit ett lidande. Jag kan inte minnas att jag någonsin har mått bra. Det andra - det kommer att framstå med den tydlighet vad den här regeringen håller på med. Nu kommer det att bli jag själv som får avsluta det här. Jag har sett många människor under den här tiden jag varit i kontakt med personer med framförallt svårare depressioner som tagit livet av sig och det endast pga sjukdomen. Hur ska man då hantera en sjukdom och att utsättas för en allt mer upptrappad stress. Vem är tillräckligt allvarligt sjuk för att få stöd? Det här går inte att avgöra på förhand. Man kan inte säga - den här personen är allvarligt sjuk- och den här personen är mycket sjuk. Den som är mycket sjuk kan mycket väl efter ytterligare påfrestning ha blivit allvarligt sjuk. Då kan det vara för sent. Då har man pga så pass rigida regelverk inte bara fått konsekvensen att en mycket sjuk person blivit allvarligt sjuk och man hann inte heller gå in med rätt stöd eftersom det inte var tillåtet från politiskt håll. Jag vill hellre vara den personen som de bedömer som har en sjukdom och funktionsnedsättning som påverkar livet på ett sätt som får konsekvenser för att klara av livet, än att vara den som bedöms enligt ett regelverk vara allvarligt sjuk. Det man inte ska glömma här är att den här regeringen till en början hade satt upp kravet - mycket allvarligt sjuk. De har gjort en rad korrigeringar av de här reglerna och det kommer att fortsätta - anledningen är att de inte vet vad de håller på med och de vägrar att ta in perspektiv från de som inte stämmer in och applåderar. Det enda som är intressant för de som tar fram de här reglerna är att se till att så få som möjligt får en ersättning så att de kan fortsätta med det som för dem är prioritet 1 - att skära ner så mycket som det bara är möjligt i den generella välfärden. 

 

Det här är bara ett av de enskilda fall som nonchaleras. Jag vet inte idag om det är jag som kommer att ta livet av mig - men om det inte är jag, är det då någon annan. De här reglerna förutsätter att man har engagerade läkare som har viljan och som orkar att ta strid för ännu en patient, och det det handlar om att ha turen att handläggare och de som beslutar om ärenden förstår vad det handlar om i just det fallet de fått framför sig. Handlingsutrymmet är extremt begränsat. Individuell hänsyn finns främst på ett papper i realiteten är det just individuell hänsyn som begränsats något extremt. Därav allt fler som råkar allt värre ut.


Hej C! Tack för ditt inlägg. Jag undrar hur många det är av alla utförsäkrade, samt bland alla dom som står på tur, som allvarligt funderar över att avsluta sina liv.  Några har gjort det redan. Skrämmande läskigt. Är vi 100.000 till årsskiftet som förlorat någon form av sjuk"försäkring"?

 

Själv fick jag förra sommaren förlängd tidsbegränsad sjukersättning fram tom dec 2011.  Hanteringen av mitt ärende därförinnan och närtiden därefter, stressade upp mig så till den grad att jag gick in i en psykos, fick ligga på sjukhus och gnaga piller under 6 veckor, hösten 2010. Är nu "ute i det fria", men kommer att få gå i öppenvård en lång tid framöver.

 

Tänker ofta på det här med att avsluta livet. Jag tror att om/när jag åker ur försäkringen, så kommer jag högst troligt att ta mitt liv. Jag undrar hur jag skall kunna finna lite självkänsla/egenkärlek i ett samhälle där folk hellre kramar ut något mer materialistisk "grädde" än unnar sjuka att få vara just sjuka. Vi vill så klart vara friska och arbeta och avnjuta den själv/samhälls-respekt det inger. Vart har kärleken tagit vägen? Är sjuka inte älskvärda? Är det bättre om vi dör så dom slipper oss (och vi slipper oss)? Har "dom" inga anhöriga som är sjuka? Är "dom" inte rädda för att bli sjuka?

 

Samtidigt finns det många därute som trots utförsäkring och total fattigdom, oavsett bakgrund, finner mening med att fortsätta att leva. Det verkar finnas någon slags kraft i människor, som vi, du och jag C, inte har känt utav än, men kanske kommer att göra? Jag hoppas det och tänker att det kanske är denna slags kraft som är just hoppet.

 

Jag hoppas naturligtvis också på att regeringen skall vakna upp och börja handla mer medmänskligt. Men, hur skall dom komma fram till insikten att vi är alla ömsesidigt beroende av varandra? Knäpptyst var det efter Påskuppropet. Vad dom borde ha gjort istället för att ta bort pengar från sjuka, var att satsa på vård, rehabilitering och habilitering. Individuell hjälpinsatts, med målsättning: värdigt liv... men, nej, nu är jag dum?

 

Jag vet inte. Jag är vilse i pannkakan. Hoppas att du, jag och alla dom andra som funderar i dom här banorna lever om ett år, eller fram tills efter utredningen om sjukförsäkringen som skall vara klar år 2013 - då kanske vi därefter blir behandlade med respekt och tillåts att få ro i våra själar - så att vi automatiskt väljer livet.

 

Må vi få ro i våra själar, må vi finna kraften!

Svara på diskussionen

RSS

© 2014   Created by Resurs.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor